Lyft fram de verkligt utsatta barnen

Rädda Barnen är en av de organisationer som belyst frågan om barnfattigdomen i Sverige. Det är bra, men de har samtidigt till största delen fört fram statistik som enbart jämför skillnaden mellan olika grupper, inte hur nära försörjningsgränsen man ligger.  De beskriver den så kallade relativa fattigdomen. Det finns många som undrat varför en så viktig och etablerad organisation bara gör så här, och på det sättet ifrågasätter organisationens oberoende.

Men ibland kommer sanningen fram lite grand. När tv-programmet Uppdrag granskning och Janne Josefsson började titta på detta lite närmare fanns det stora hål i argumenten och statistiken. Detta har också kommit fram tidigare när organisationen inte har redovisat när barn bor växelvis mellan föräldrarna utan är skriven hos den ena och därmed så blir det helt fel inkomstförhållanden.

Det är självklart viktigt att uppmärksamma barn som är ekonomiskt utsatta, men genom att använda begreppet relativ fattigdom så speglas inkomstfördelningen i landet men det säger inget om antalet barnfamiljer som inte når upp till nivån för en skälig levnadsstandard. Med begreppet absolut fattigdom ser man däremot hur många barnfamiljer i Sverige som ligger under den nivån, alltså hur många som har svårt att få pengarna att räcka till mat, hyra eller kläder.

Glädjande nog så har antalet barnfamiljer under den absoluta fattigdomsgränsen minskat ordentligt sedan 1990-talet, trots att det ökat något efter lågkonjunkturen 2008. Men genom att ensidigt titta på ekonomisk statistik glömmer man en lika viktig fråga. Vem för de barnens talan som kanske lever i en familj som klarar samhällets fattigdomsgräns men där det är total misär av andra orsaker? Det kan vara barn och unga som upplever missbruk, våld och otrygghet hemma eller i det egna bostadsområdet.

Då kan man börja prata om riktig fattigdom som kan ge men för hela livet. Att leva under missbruk, ensamhet och otrygghet och kanske mobbning har större negativ inverkan på hur barn mår än om föräldrarnas inkomster inte räcker till semester eller tekniska prylar. Att fler föräldrar tar sig in på arbetsmarknaden är en viktig pusselbit för att färre barn ska växa upp under ekonomiska svårigheter. Men insatser behövs också för att stävja mobbning och otrygghet i samhället, mer resurser behövs för att dämpa ungas ohälsa och för att ta itu med missbruk.

Vi måste se till att alla barn har det bra – inte bara de som syns i den ekonomiska statistiken. Om detta borde Rädda Barnen och de andra organisationerna berätta.

Lars-Arne Staxäng (M)
Riksdagsledamot Bohuslän

Lämna ett svar