Flexibel arbetsmarknad kan klara pensionerna

Vi är friskare och lever allt längre. Sedan 1930-talet när pensionsåldern var 67 år har medellivslängden ökat med sex år och sedan början av 1990-talet har den ökat med ytterligare två år. Redan nu måste vi börja tänka långsiktigt så att våra barn och barnbarn också får en pension som går att leva på. En höjning av pensionsåldern och andra åtgärder så att antalet arbetade timmar ökar kan därför inte uteslutas.

Pensionssystemet bygger på pensionsöverenskommelsen mellan de fyra borgerliga partierna och Socialdemokraterna i slutet av 1990-talet. Det baseras på att ju fler som jobbar desto högre blir pensionerna. Detsamma gäller också i framtiden. Som befolkningsutvecklingen ser ut i dag innebär det att färre förvärvsarbetande ska försörja ett växande antal äldre i framtiden.

Det är därför högst oansvarligt att inte tänka längre än till nästa val och strunta i Sveriges framtid. S-ledaren Håkan Juholt har vid flertalet tillfällen uttalat sig kritiskt mot pensionssystemet, talat om att upplösa pensionsöverenskommelsen och påstått att pension är uppskjuten lön. V och MP, som valt att ställa sig utanför pensionsöverenskommelsen, förespråkar kortare arbetsvecka och olika former av friår, och samtidigt höjda pensioner. Den ekvationen håller inte ens i Grekland.
Mer än en fråga om åldersgränser

Det är därför både positivt och nödvändigt att regeringen och pensionsgruppen initierat utredningen om en översyn av pensionsrelaterade åldersgränser och möjligheter till ett längre arbetsliv.
Men det handlar inte bara om frågan att höja de befintliga och indirekta pensionsåldrarna 61, 65 och 67 år. Många har en arbetsmiljö som gör att de inte orkar arbeta fram till dagens pensionsålder. Omvänt finns det en hel del äldre som vill fortsätta jobba men som inte får för sin arbetsgivare. Och dagens unga börjar ofta inte jobba förrän i 25 – 30 årsåldern. Ska de hinna tjäna in en pension under sin livstid måste de arbeta tills de är 70 år. Det handlar också om existerande trygghetssystem och tjänstepensioner som fastnat i att de flesta går i pension när de är 65 år.

Vad finns det då för lösningar? Vi behöver en större flexibilitet på arbetsmarknaden när man närmar sig pensioneringen – det kan handla om andra arbetsuppgifter, flexiblare eller kortare arbetstid. Det måste bli naturligt att jobba några år till, om man kan, i den takt och med de uppgifter som passar. Det existerande dubbla jobbskatteavdraget för de över 65 år skulle till exempel kunna börja gälla ett par år tidigare.

Vi måste också överväga en starkare lagstiftning mot åldersdiskriminering, och se över de lagar som motverkar arbetslinjen. Det är oacceptabelt att duktiga äldre människor pensioneras bort när de själva inte vill det. De hinder som gör att människor tar ut förtida pension, som åldersdiskriminering, en krävande arbetsmiljö och vad förtida uttag av pension medför, måste också tas itu med. Unga människor måste ges fler incitament att börja jobba tidigare än i dag. Och vi måste våga överväga en höjning av pensionsåldern.

Arbetsgivare och arbetstagarorganisationer har nyckeln till att en ny pensionsreform får framgång. Men pensionssystemet behöver även ett brett stöd i riksdagen. I nuläget uppträder dessvärre några ledande socialdemokrater något vacklande vad gäller hur man ställer sig till både pensionssystemet och framtidens pensionsålder.

Vi måste våga ta tag i och ta ansvar för framtidens svåra frågor redan nu. Det är bra för de äldre. Det är bra för pensionssystemet. Men det är framförallt bra för Sverige.

Lars-Arne Staxäng (M)
riksdagsledamot, ledamot i pensionsgruppen

Lämna ett svar