Varför är man rädda för att öppna Säpos DDR-arkiv?

Det är nu över 20 år sedan muren föll mellan Öst- och Västtyskland. Mycket har hänt sedan dess. Inte minst så har länderna runt det kommunistiska Östtyskland gjort upp och öppet redovisat både de öppna och dolda förbindelser som funnits mellan säkerhetstjänsten Stasi och andra staters samhällsorgan och enskilda människor. Det har varit en smärtsam process, men nödvändig. Många har vittnat om att man befarade att ett öppnande skulle öka hatet och splittringen, eftersom det omfattande spionerandet till och med skett på familjemedlemmar och arbetskamrater. Men det verkar dess bättre inte ha hänt, utan man har kunnat bearbeta det som skett och gå vidare.

I ljuset av detta så är det än mer förvånande att Sverige inte har släppt på sekretessen i dessa arkiv. Det är ingen hemlighet att det fanns ett stort utbyte mellan Sverige och Östtyskland inom en rad områden. Östtyskland var inte bara intresserade av klassisk försvarsteknik och motsvarande, utan hade ett omfattande utbyte med Sverige i både skol- och kulturfrågor. Många är de lärare som fortfarande arbetar här i Sverige som varit i Östtyskland på en subventionerad studieresa för att lära sig hur ett marxisistiskt skolsystem fungerade. Oftast genom en annons i lärar-tidningen med skolöverstyrelsens tysta godkännande och gillande.

Den östtyska säkerhetstjänsten Stasi hade en mycket omfattande spionverksamhet både inom och utom DDR. Man hade över 91000 anställda och över 189000 informatörer. De spionerade på allt och alla för att få fram människor som var kritiska till det kommunistiska systemet. Även i Sverige så fanns det en betydande informatörs- och spionverksamhet.

En som fått förtroendet att forska inom detta område i Sverige är historieprofessorn och författaren Birgitta Almgren. Det är välgörande, men hon har också fått kraftiga restriktioner kring sitt arbete. Hon får inte tala om vem som spionerade på Sverige, eller ens ta kontakt med dessa människor. Jag tycker det är mycket anmärkningsvärt i ett land som säger sig stå för öppenhet och demokrati.

Vem är det som har så mycket att förlora att man inte vågar berätta hur informationsutbytet såg ut? Är det Säpos verksamhet som riskeras? Är det så att det fortfarande sitter människor på känsliga positioner, som skulle riskera sin karriär eller rykte om detta skulle offentliggöras? Det är också konstigt att Sveriges ledande massmedia inte känt sig sugna eller motiverade att göra någon omfattande undersökning på detta område. Är detta för känsligt eftersom det bara är 20 år sedan muren föll?

Det är intressant att jämföra med de undersökningar och spekulationer som funnits kring det som skedde under andra världskriget och runt nazismen i Tyskland för 70 år sedan. Både IKEA:s grundare Ingvar Kamprad och drottning Silvias pappa Walther Sommerlath har fått finna sig i omfattande undersökningar och spekulationer, i det ena fallet långt efter sin död.

Därför anser jag inte minst med tanke på de människor som är misstänkta som informatörer åt Stasi, att Säpos DDR-arkiv offentliggörs nu när de är i livet. Det är viktigt så de kan belägga sin version varför de utförde detta, eller visa på andra fakta i saken. Det är också viktigt för anhöriga som nu kan få höra berättelsen när de misstänkta informatörerna är i livet och kan ge sin förklaring.

Men det är inte minst viktigt för Sverige som nation, att sanningen kommer fram om Sveriges roll under det kalla kriget. Det har andra länder gjort. Nu är det Sveriges tur.

Lars-Arne Staxäng (M)
Riksdagsledamot

Lämna ett svar