Fler jobb och en stabil ekonomi är den bästa garanten mot barnfattigdom

Svar till Mikaela Valtersson (MP) den 24 februari i Bohusläningen

Mikaela Valtersson (MP) väljer att föra läsarna bakom ljuset, när hon bara hänvisar till det ena fattigdomsbegreppet av två etablerade begrepp. Hon nämner inte med ett ord om att den så kallade absoluta fattigdomen i Sverige var nästan dubbelt så högt på 1990-talet än idag. Det är med det begreppet man köper mat och betalar hyra m.m. Men med det relativa fattigdomsbegreppet däremot så försvinner fattigdomen när alla tjänar lika mycket i ett land. Det betyder att Nordkorea med det räknesättet som Valtersson hänvisar till är det minst fattiga landet i världen, trots att levnadsstandarden motsvarar en tjugondel av Sydkoreas. Jag hoppas att Valtersson (MP) inte menar att svenska barn skulle ha det bättre med Nordkoreas politiska modell?

Valtersson (MP) och undertecknad är överens om att barn som lever under knapra förhållanden är ett allvarligt samhällsproblem. Däremot skiljer vi oss i synen på hur detta kan förbättras. Det är av största vikt att människors möjligheter till egen försörjning ökar på ett hållbart och långsiktigt sätt – det kan endast ske med alliansens arbetslinje och skattesänkningar till de människor som tjänar lite, och inte att fler människor försörjs genom bidrag.

Sverige låg riktigt bra till 2007 före lågkonjunkturen vad gäller kampen mot utanförskap och barnfattigdom. MP förespråkar en energipolitik som skulle förinta svensk basindustri, och göra 100 000-tals människor arbetslösa. Detta om något hade verkligen gjort Sveriges föräldrar och barn betydligt fattigare. Det är nog tur för den svenska ekonomin och Sveriges barnfamiljer att miljöpartiet befinner sig i opposition. Den bästa garanten emot fattigdom och för ökat välstånd är att klara en god offentlig ekonomi, och en politik som gör att jobben växer för alla, och inte minst för de barnfamiljer som är ensamförsörjare.

Lars-Arne Staxäng (M)
Riksdagsledamot Bohuslän

Lämna ett svar